Problemet med begreppet "Flumskolan"

Det verkar som ”flumskolan” betyder en skola vilkas tillvägagångssätt ingår en eller fler metoder som inte kan lätt kvantifieras eller mätas. Dessa oftast utgörs av till exempel ”elevinflytande” och arbetssätt som saknar den traditionella förbestämda kartan över kunskapsinlärning, till exempel loggböcker, portföljer m.m. Enligt Jan Björklund, är flumskolan det värsta onda som finns – ordning och reda, tystnad i klassrummet, betygsättning och hierarki är det som gäller. Många förslag i den nya skollagen är baserade på tron att en mer disciplinerad studiemiljö gynnar de flesta, vilket kommer kunna förverkligas med stöd av lagen som styrker skolinspektionens rätt at ta ut sanktioner mot skolor som ”missköter” sig, och kommunens rätt att tillfället avstänga eller flyta ”stökiga” elever från skolan.

Detta är en auktoritär reaktion mot den läroplanen från 1994 (Lpo 94), bland annat, som syns som allt för flummigt i sin beskrivning av kunskap och inlärning. Politiker ofta hävdar att Sverige rasar i sin konkurrenskraft, och skylla på skolan och den flummiga läroplanen som tillåter ”icke kunskap.” Borde man lita på politiker gällande ämnet skola? I Svenska Dagbladet från Maj 2009 rapporterades det om ”World Competitiveness Yearbook” utgiven av den schweiziska handelshögskolan IMD. Där rankades Sverige sjätte i hela världen för konkurrenskraft, högre än Finland och lägre än Danmark. Studien omfattar ett lands ekonomiska utveckling, dess offentlig sektor, näringsliv och infrastruktur där både utbildning och forskning ingår. Om skolan och Lpo 94 är så flummigt och skadligt som Björklund och sin anhängare hävdar, hur kan Sverige rankas 6:e i världen gällande konkurrenskraft – alltså, 15 år efter läroplanen infördes?

Det är väldigt synd att Sverige, med riksdagens beslut om den nya skollagen häromdagen, har tagit ett enormt steg tillbaka till den goda gamla tiden. Det löner sig att komma ihåg att de pedagogiska tillvägagångssätt som kallas av politiker från den högra sidan för ”flummiga” växte fram från lärare och pedagoger som märkte att skolan, under dem 140 år sedan sin tillblivelse som en obligatorisk verksamhet, inte hade lyckats ändra den sociala ojämnheten som var målet av ”en bottenskola”, som Fridtjuv Berg kallade en skola för alla vid slutet av 1800-talet. Forskare och sociologer hela världen runt hade visat att skolan mer eller mindre reproducerade det skiktliga samhället, i stället för att ändra den. Det kom också en växande förståelse av att samhället höll på att ändra sig, från det industriella variant där fabriken och produktion var viktigast, till ett kunskapssamhälle, där information och dess hantering ligger vid kärna. Det fanns då inte bara humanistiska anledningar för att ändra skolans auktoritära verksamhet (som bland andra Dickens och Kant hade skrivit om), utan också verkliga anledningar gällande ekonomin, arbetsmarknaden och produktion.

Idag finns det många så kallade ”flumskolor” som använder sig av okonventionella metoder och som blomstrar. I området där jag bor kan man inte få en plats för sitt barn i en av tre friskolor som använder sig av portfölj metoden om man inte placerar de i kön vid födelsen. I Apelgårdsskolan i Malmö har elevinflytande varit en enormt viktig fördel för skolans ökade framgång. Men det har funnits problem också. I Danmark till exempel, där ”den nya pedagogiken” fick breda sig ut ganska mycket, har både elever och lärare ibland råkat ut för osäkerhet och missnöje.

Jag föreslår att huvudproblem med den nya pedagogiken är att den fick anpassa sig till det gamla systemet, vilket ingick läroplaner och betygsättning, eller någon annan typ av kunskapsmättning. Man kan inte använda sig av ett demokratiskt arbetssätt inom en auktoritär miljö. Och om demokrati eller den så kallad ”elevinflytande” är villkorlig, enligt skolans eller skolministers vilja, är det inte längre demokratisk, utan en konstig hybrid som försvagar hela dess mening. När alternativa pedagogik inte lyckas av någon anledning, brukar de konservativa tar det för en bedömning om den långvariga skolans värde – i stället för att se hur den traditionella skolan oftast stryper alla försök att kommer undan.

Vad man behöver är en mycket mer radikalt lösning, där elever verkligen bestämmer hur skolan fungerar, och hur och vad de vill lära sig, enligt grundläggande demokratiska värderingar. Om man tycker att den är en utopi, man borde utvidga sin utsikt lite gran, till en början mot Massachussets, USA, och Sudbury Valley skola. Där har elever haft rösträtt i alla beslut som rör deras skola och valt hur de ska använda sig av deras tid i skolan, i över 40 år. De har haft elever från familjer bland alla möjliga politiska bakgrunder, från olika sociala skikt. Skolan har aldrig betygsatt elever. Trots detta, har kring 80% av elever sökt vidare till högskolan, och om man jämför vilka arbete eleverna får efter deras skolgång, ser statistiken inte så olika ut från de flesta skolor. Skillnaden är att eleverna har en mycket stark förståelse av vad det betyder att leva i ett demokratiskt samhälle, att förstå andra och samtidigt framföra sin egen åsikt. Möjligtvis kan man påstå att före detta elever arbetar mer med både egna företag och välgörande organisationer, jämfört med ”vanliga” skolors elever. Den så kallade Sudbury modellen finns nu i fler länder, till exempel Tyskland, Danmark, Holland och Japan, och förstås allt fler skolor i USA. Själv klart vill inte alla gå på en sådan skola. Men man borde ha valet. Särskilt eftersom det sägs att vi bor i ett demokratiskt land.

Medan Björklund et al försöker dra oss ner, tillbaka till mörkare tider av auktoritet och ett arbetssätt som måste anpassa alla och där alla blir mått av samma meningslösa prov och bristfällig betygssättningssystem, andra länder siktar mot framtiden. Om man tvekar över hur arbetsmarknaden ändrar sig, kolla till exempel Dan Pink på TED. Han visar att de traditionella metoderna av ekonomisk ersättning mot ökad prestanda på jobbet är felaktiga. De fungerar bara när det gäller enkla mekaniska uppgifter. Så snart man tar in fall som kräver lite kognitiva tänkande, är det kört. Det finns studier som bevisar detta. Eller kolla också på Sir Ken Robinson, i sitt senast tal hos TED, när han sa så enkelt och klart om skolan, ”You can’t reform a broken model”, dvs det går inte att reformera en trasig modell. Lyssna väl, Jan Björklund – en generation av missnöjda barn kommer skylla på dig.