Den 21:a och 22:a juni röstar riksdagen på den nya skollagen. Sett ur ett globalt perspektiv, utgör förslaget ett klokt uttryckt, långt steg tillbaka i tiden. Man kan säga vad man vill om Jan Björklund, som gällande pedagogik är han både praktiskt oerfaren och begreppsmässigt analfabet (och man har nog rätt i så fall), men han är extremt skicklig som politiker. Han har ständigt tilltalat populärpressen, genom att fördöma som ”flum” alla utbildningsverksamheter som inte har disciplin och standardisering i kärnan, och att stödja de gamla goda värderingar av lag och ordning i klassrummet, skenbart med syfte att hjälpa de svaga elever, särskilt från arbetarklassen. Han har också lyckats med att få stöd från många lärare, genom att öka deras legitimitet med bredare krav på behörighet, och underlätta deras arbete med att lagstadga borttagning av ”stökiga” elever från både klassrummet och skolan.
Vad som än må ha varit de (oförväntade) resultaten av de stora friskola reformer införda av Sossorna under 90-talet, motivationen för att öka den pedagogiska mångfalden var klar och passionerad. Den var baserad på en förståelse av ett förändrat samhälle. Som ett erkännande av det industriella samhällets skymning, kreativitet och kritisk tänkande var sedda som två av de viktigaste tillgångar för arbetskraft i ett informationssamhälle. Däremot har staten ett problem med detta. Å ena sidan vill den fortsätta vara framgångsrik och konkurrenskraftig i världens ekonomi, men å andra sidan är den rädd för att tillåta sina medborgare för mycket frihet. En av skolväsendets huvudroll i första början var att förbereda massorna för fabriksarbete – slitigt och repetitivt, det sista statens maskineri ville var att ha kreativa, kritiskt tänkande människor på fabriksgolvet. Därmed var förmågan att sitta stilla i timmar, att utföra oändliga, repetitiva och meningslösa uppgifter, och att prata bara när man har varit tillsagt, väl genomsyrade i skolans verksamhet. Trots många försök av välmenande reformister, har de flesta ansträngningar att ändra denna praxis i skolan misslyckats.
Det här är inte ett forum för att detaljerat diskutera regeringens förslag. Men riktningen av dess underström är tydlig. I ett samhälle allt mer polariserat av invandringen, och präglat av decentralisering genom till exempel internationellt utbyte av information via nätet, är Major Björklund i full fart med att skalka luckorna. År 1938 förbjöd Tysklands regering hemundervisning, en lag som även idag kan kvalificera en till politisk asyl-sökande. Major Björklund är på väg att göra likadant. Ge kommunens representanter bruna skjortor, och deras (snart förvekligade) auktoritet att bortta elever från klassrummet mot deras eller föräldrarnas vilja, är det klart att den nya skollagen tar oss tillbaka till mycket mörkare tider. (Hur många av dem som blir tvångsflyttade till andra skolor kommer vara invandrare, tror ni?)
Björklund är väldigt nöjd med att hans reformer uppmuntrar arbetarklasserna att få jobb i stället för att bekymra sig med något löjligt som högskola. Vilka sorts jobb kommer de få? Att ta värvning i armén? De kommer säkerligen vara vältränade i skolan för att sitta stilla och lyssna på auktoritära figurer. Så som andra kloka politiker vilka tilltalat massorna i den moderna historien, förenklar Björklund en mängd debatt frågor. Till exempel, pedagogisk forskning är näst intill meningslös eftersom, enligt Björklund, finns det ett brett utbud av åsikter i fältet – detta trots att mer än 100 forskare har skrivit till honom och uttryckt sig om att det han driver fram går tvärs emot vad forskare ha kommit fram till gällande lärande. På detta sätt och som de flesta diktatorer, avslår han debatt som kräver förmågan för kritiskt tänkande. Vem bryr sig om den sociokulturella kontexten och om vikten att ifrågasätta information? Eller att varje människa lär sig i olika takt och att det de får nytta av i deras lärande är helt olika beroende på deras personliga egenskaper? Det är bara flum.
Det finns ett obekvämt problem med kreativitet – det är något som man inte riktigt kan lära ut. Man kan tillåta den, och den kan uppmuntras och stimuleras, men det går inte att banka in den via en auktoritär person eller stat, eller enligt ett fastlagt schema. Genom att öka mängden av obligatoriska prov i varje årskurs i skolan, som Björklund har som mål, trampar man på elevernas förmåga att utveckla både kritiskt tänkande och kreativitet. Den största delen av undervisningstid ägnas åt att förbereda elever att lyckas i proven – förståelse, utvecklande av egna åsikter och tankar är oönskade i detta sammanhang. Man måste lära sig stoffet, och utveckla tentamensteknik. Om Björklund tränade en armé, skulle hans tillvägagångssätt vara så mycket mer värdefullt.
Man må känna sig skrämd av hur dessa undertoner är ens möjliga i en modern demokrati. Dock när man letar i Sveriges grundlagar efter försvar av individens rättigheter mot statens ivriga maktutövande, finns det inte någonting alls. En gång i tiden sa någon att den Svenska konstitutionen finns för att skydda staten i stället för att säkerställa sina medborgares rättigheter. När Björklund växte upp var ”välmåendet” av välfärdsstaten mer taget för givet än idag. Att förslaget till den nya skollagen är cyniskt har jag ingen tvekan om - ”för kunskap, valfrihet och trygghet”. Det minskar både elevernas och föräldrarnas valfrihet, ökar statens kontroll, och strävar efter godkännande av ett slags kunskapsinlärning som de flesta pedagoger uppskattar minst. Man kan bara hoppas att dagens röstberättigade folk ifrågasätter statens påstådda välmående i september.
Om riksdagen röstar för den nya skollagen nästa vecka gör de ett stort tjänstefel mot den mentala och känslomässiga hälsan av landets barn. Det är till och med en besvikelse för Sveriges välkända tradition av nyskapande, och ett slag i ansiktet för hoppet om ett mer integrerat, kreativt samhälle i framtiden. Kanske Björklund lyckas, och gläds av att se när snyftliberaler, intellektuella och konstnärer söker asyl, som de gjort under historiens mörkare tider.
On the 21st and 22nd June 2010 parliament will vote on a new Education Bill. Seen from a global perspective, the Bill constitutes a cleverly phrased, long step backwards in time. You can say what you like about Jan Björklund, for example that in terms of pedagogy he is both inexperienced and conceptually illiterate (and you’d probably be right), but he is an extremely competent politician. He has continuously appealed to the popular press, by pre-judging every educational practice that doesn’t have discipline and standardisation at its core as “wooly”, and by supporting the good old values of law and order in the classroom, ostensibly with the purpose of benefitting weaker pupils, especially those with a working class background. He has also succeeded in getting support from many teachers, by increasing their legitimacy through wider-reaching demands for the qualification, and by easing a part of their work through bringing into law the possibility of having “disruptive” students removed from both the classroom and even the school.
Whatever may have been the (unexpected) results of the huge “free school” reforms introduced by the Social Democrats in the 90s, the motivation for increased pedagogical diversity was clear and passionate. It was based on an understanding that society had changed. As an admission that dusk was settling on our industrial society, creativity and critical thinking were seen as two of the most important assets for manpower in an information society. However, the state has a problem with this. On the one hand it wants to continue to be successful and competitive in the world economy, but on the other it is afraid to grant its citizens too much freedom. One of compulsory schooling’s main roles from the very beginning was to prepare the masses for factory work - grinding and repetitive, the last thing the machinery of state wanted was to have creative, critical thinkers on the factory floor. Thus the ability to sit still for hours on end, to carry out endless repetitive and meaningless tasks, and to speak only when one was spoken to, permeated School’s practices.
This is not the forum to discuss the Government’s proposal in detail. But the direction of the proposal’s undercurrent is clear. In a society increasingly polarised by immigration, and marked by decentralisation through, for example, free exchange of information via the internet, Major Björklund is hurrying to batten down the hatches. In 1938 Germany’s government banned homeschooling, a law that even today qualifies citizens to seek political asylum. Major Björklund is well on the way to doing the same. Give the local councils’ representatives brown shirts, and with their (soon to become legal) authority to remove pupils from the classroom against their or their parents’ will, it is clear that the new Education Bill takes us back to much darker times. (How many of those that will be forced to move to other schools will be immigrants, do you think?)
Björklund is very pleased that his reforms encourage the working classes to seek employment rather than bother themselves with anything so ridiculous as University. Which sorts of jobs are they going to get? A tour in the army? They will certainly have been well trained in school to sit still and listen to authority figures. Like other wily politicians that have appealed to the masses in modern history, Björklund over simplifies many topics of debate. For example, pedagogical research is practically meaningless because, according to Björklund, there is a wide variety of opinion in the field - this despite the fact that over 100 researchers have written to him to state that the reforms he is driving forward fly in the face of what research has shown learning to be based upon. In this way, and as most dictators do, he rebuts debate that requires the ability to think critically. Who cares about socio-cultural context, and the importance of questioning information? Or that every person learns at a different pace, and that that which is of benefit to them in their learning is completely different depending on their individual characteristics? This is just waffle.
There is an uncomfortable problem with creativity - it is something that can’t really be taught. One can allow it, it can be encouraged and stimulated, but it is impossible to hammer it in via an authority figure or state, or according to a rigid timetable. By increasing the amount of obligatory tests in every grade in school, as Björklund intends to do, students’ ability to be creative and think critically is trampled upon. The largest part of teaching time is geared towards preparing the students to succeed in the tests - understanding, development of one’s own thoughts and opinions is unwanted in this context. One has to learn the material, and develop exam technique. If only Björklund were training an army, his approach would be so much more valid.
One may well feel bewildered by how these undertones are even possible in a modern democracy. But when you search in Sweden’s constitution for defense of individual rights agains the State’s eager wielding of power, you find there is nothing at all. It was said once that the Swedish constitution exists to protect the State rather than to assure the rights of its citizens. When Björklund grew up the “well meaning” of the welfare state was more taken for granted than it is today. There is no doubt as to the cynicism of the proposal for the new Bill, with its sub-heading “for knowledge, choice and security”. It reduces both pupils’ and parents’ choices, increases the State’s control, and strives after the type of learning that the majority of pedagogues value least. One can only hope that today’s voting public question the State’s supposed good intentions in the general election in September.
If parliament votes for the new Education Bill next week they will be committing a significant act of professional misconduct against the mental and emotional health of the country’s children. It would also be a disappointment in terms of Sweden’s well-known tradition for innovation, and a punch in the face for the hope of a more integrated, creative society in the future. Maybe Björklund will succeed, and be only too happy to see the bleeding hearts, intellectuals and artists seek asylum, as they did during history’s darker times.
Originally published on Newsmill June 18th in Swedish, translated by the author November 19th.
